Firar valborg med att spinna garn

Efter en dag med magsjuka barn laddade jag batterierna med att låta mjuk ull som luktar precis lagom mycket får glida mellan fingrarna. Tiden stannade och nu har jag plötsligt spunnit upp ca två tredjedelar av den grå massamsullen som följde med startkitet från Spinspiration.

Jag har tittat lite på youtube idag och jag vill tipsa alla som precis som jag tar sina stapplande första spinningsteg att titta på Abby Franquemonts tydliga och pedagogiska filmer.

Resultatet av dagens spinning är jämnare och tunnare, jag håller äntligen på att förstå och få känn på ullens egenskaper och jag är spänd på att se det slutliga resultatet. Tänk att jag snart spunnit mitt alldeles första egna garn! Frågan är bara vad man gör av ungefär 50 gram ojämnt spunnet garn?

I går passerade min räknare 10 000 besökare, det är vansinnigt många och jag är otroligt glad och stolt - jag trodde aldrig att min blogg skulle skapa ett sånt intresse! Det måste firas med någon typ av utlottning, jag har lite svårt att bestämma mig för vad bara. Vad skulle ni helst vilja se lottas ut?

Här har det snöat hela dagen, känns inte mycket som valborgsmässoafton här inte...

Om inspiration

Igår fick jag åter igen lyssna till och inspireras av fantastiska föreläsare.

Första föreläsaren var den fenomenala Nils Simonsson, kirurgen från Strömsund som la ner skalpellen efter 35 år för att påbörja en ny karriär, som en av Sveriges mest uppskattade föreläsare och som författare till flera succeböcker, mest känd är förmodligen boken; "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" Nisses budskap hjälper tusentals människor till ett bättre liv varje år.



Andra föreläsaren var den otroligt karismatiska och inspirerande Manuel Knight som levt ett liv tuffare än de allra flesta, uppväxt i ghettot, med en bakgrund i amerikanska elitstyrkorna och med tre krig i bagaget, i det sista kriget blev han krigsfånge. Idag är han utbildad psykolog och är en av Europas mest eftertraktade föreläsare inom området prestation och motivation.



Men varför flänger hon på så många föreläsningar kan man ju fråga sig?

Jag har världens bästa jobb, men jag har också ett av världens svåraste jobb om man nu får säga så. Jag älskar mitt arbete, för mig är det en passion. Men för att varje morgon hoppa upp ur sängen och komma in fylld av energi, motivation och passion för en ny dag, där jag varje dag träffar människor som är förtvivlade, oroade och ofta deprimerade krävs det en hel del inre motivation.

Jag ger mycket energi i mitt arbete, men jag får också ofantligt mycket energi tillbaka och jag har förmånen att få träffa olika människor, med olika bakgrunder, kulturell och språklig tillhörighet och var enda en av de människor jag träffar har olika sätt att hantera och lösa sin situation. Jag förundras över den kreativitet som jag möter, den kunskap och den kompetens som varenda en jag pratar med besitter. Det är bara de att de inte alltid ser just samma sak som jag.

Oftast är vi själva vår värsta fiende. När självförtroendet börjar krympa intalar vi oss själva att vi inte kan, att vi inte duger och att ingen vill ha oss. Där är min största utmaning, att i varje samtal lyfta personen som jag pratar med och försöka förmedla det som jag ser. Mitt mål är att varje person som jag pratar med ska komma lite närmare sitt slutliga mål oavsett vilka förutsättningar de har.

Ibland handlar det om att hjälpa en person att se sig själv i spegeln och åtminstone se en sak som de är nöjda med. Sen får man bygga på eftersom. Andra gånger handlar det om att ge konkret feedback för att hjälpa någon att ta ansvar för sin egen situation och oftast handlar det om små, små tips och råd på vägen när man fastnat i gamla hjulspår och behöver byta perspektiv eller bara en bekräftelse på att man är rätt ute!

Bäst av allt är den stolthet och glädje jag möter varje dag. Människor är fantastiska på att hantera svåra situationer. Klimax är när de jag arbetar med når sina mål, vilka de nu än må vara. Den energin lever jag på länge och hjälper mig att orka hjälpa andra!

Det finns massor av läsning på området inspiration, här tittar jag ibland, det finns en uppsjö böcker på ditt närmaste bibliotek men för mig är den största inspirationen andra människor. Det är otroligt vad en människa kan klara av om de bara bestämt sig för att lyckas, hjärnan är otroligt enkel att programmera om, det räcker med att upprepa en affirmation 100 gånger för att din hjärna ska ta det för sanning. Men det fungerar likadant åt andra håller. Hjälp därför dig själv genom att upprepa de goda sanningarna om dig själv och försök att, istället för att se problem och misslyckanden, se möjligheter och inlärningstillfällen!

Och till sist, för att citera Manuel Knight, "If you want corn, plant corn". Så inte lök om det är majs du vill skörda!

Mixa & Matcha 4 partner!

Jag har blivit tilldelad min Mixa & Matcha 4 partner, och vilken lyckträff! Jag har ah-at och oh-at och nickat mig igenom hennes svar. Det ska bli superroligt att göra ett porträtt av denna otroligt duktiga och inspirerande stickerska! Jag har redan fått ett par spännande idéer!

Mitt nästa inlägg kommer kanske handla om just inspiration, jag har nämligen en hel del nya och gamla idéer som jag vill dela med mig av!

Nu bär det av till Piteå

Piteå är en fantastisk plats, ta en titt här för bilder och här för mer information. Jag hade tänkt jag skulle ha med mig egna bilder när jag kommer hem!

Lillasysterklänningen

Little sisters dress går framåt, inte som tänkt men det ser ut som att det skulle kunna fungera ändå. Vi får se när det går att prova på den lilla damen om den passar annars skickar jag den till nån välgörenhetsorganisation. Det kan väl inte vara omöjligt att få användning för en liten klänning?

I morgon ska vi ut och resa över dagen med jobbet, restiden ger mig nästan 4 timmar sticktid så jag har goda förhoppningar om att avsluta klänningen redan i morgon!

Om att beställa böcker från Estland

Idag fick jag en faktura på Haapsalu Shawl som jag beställde från Apollo.ee, fast jag betalade med kort när jag beställde. Deras representanter hävdar att de inte fått någon betalning fast pengarna är dragna från mitt konto. Ibland är det inte så enkelt som man skulle önska.

Edit;

Det löste sig supersnabbt! :-)

En annan typ av hoppsan

Jag har påbörjat en Little sister's dress, ett mönster som är smart, enkelt och effektfullt. Har stickat på, varit superduktig och fäst alla trådar eftersom jag bytt färg och varit så nöjd med hur den blir.

Idag har jag varit på Stickcafé och än en gång njutit av att vara i gott sällskap, bland kreativa damer och fylld av energi och inspiration efter kom jag hem och skulle påbörja avmaskning för ärmar och sedan påbörja själva kjoldelen. Och inser... att jag missat en m1 inom * och således ökat 4 för lite på var ökningsvarv på hela oket och nu har jag 70 maskor för lite!

Jag har svutit litegrann, det ska jag erkänna. Nu tänker jag att jag helt enkelt får fortsätta efter eget huvud och förhoppningsvis blir det användningsbart, annars får jag väl ja... säga hoppsan och ge mig på något annat.

Award

Jag har fått en award av Novisen handarbetar Edit; och från Knit a little! Jag är glad och smickrad, tusen tack!

I awarden ingår dels att berätta 7 intressanta saker om sig själv och dels nominera 7 andra bloggar.

Jag tycker att det här är jättesvårt, jag läser massor av bloggar som inspirerar mig - både nybörjarbloggar och de som tillhör mina idoler inom stickvärlden. Jag tycker att det är superkul att få awards och det känns så speciellt när man läser sin blogg bland de utvalda. Men jag vet också hur det känns när man inte är utvald. Kanske inte just i stickvärlden, för här känner jag mig alltid utvald.

Men jag är ofta röst för de som inte vågar eller orkar. Jag vill inte välja ut någon speciell, både för att det helt enkelt finns så otroligt mycket fantastiska bloggare och bloggerskor att välja på och dels för att jag vill skicka den vidare till alla som läser det här!

Nu till det intressanta om mig... jag har redan avslöjat en hel del om mig själv. De första 7 intressanta punkterna skrev jag om här och en hel del information finns här och här. Så jag tänkte jag skulle berätta om några, kanske mer eller mindre otippade saker om mig själv.

1. Jag har en t-shirt som hänger i taket på en hårdrocksbar i Portugal.
2. Jag har nästan blivit arresterad på Lanzarote när jag och en väninna försökte hjälpa en väldigt överförfriskad ung engelsman tillbaka till hans hotell.
3. Jag har ett starkt rättspatos och få saker i världen kan få mig så upprörd som orättvisor.
4. Strax efter 9/11 förlorade jag mitt pass på en utlandsresa och lyckades med bedriften att resa id-löst mellan två länder i Europa. Det var nervöst, men det gick bra till slut.
5. Jag är klassiskt skolad körsångerska och gick på en musikinriktad grundskola och hade bl.a förmånen att sjunga för Östen Wall som är sångare i Radiokören.
6. Jag drömmer om att cykla från Haparanda till Ystad och om att vandra Kundsleden och Sörmlandsleden i sin helhet.
7. Jag är jätterädd för att träffa på en björn i skogen. När jag är ute och går visslar jag och sjunger högt för mig själv i halvhysteri.

Tack igen för awarden, tack till alla er som inspirerar mig varje dag och tack till dig som orkat läsa, ända ner hit!

Hoppsan

Efter att ha varit här, hamnade jag visst här och köpte visst den här. Tänk så det kan gå!

Örhängen för knitoholics

Mitt aber när det kommer till städning är att jag ofta under vägens gång hittar andra saker som inspirerar mig så till den grad att jag glömmer bort målet - städningen.

Dagens städning har inte bara lärt mig att det går att spinna fetvadd utan gav mig också en fantastiskt smyckesidé. Jag hittade nämligen lite smyckesdelar och fick en snilleblixt som jag var tvungen att sätta igång med - pronto. Jag hade knappast rätt saker hemma, men jag är supernöjd med resultatet ändå. Det finns gott om utvecklingspotential om jag får för mig att göra fler. Jag skulle kunna tänka mig dem helt i silvertråd också!

Städning för fibernördar

Idag, under storstädningens gång fick jag syn på fetvadden i badrumskåpet och tänkte omedelbart... Hm...? Tänk om...?

Och eftersom jag har svårt att stå emot frestelser så kan jag rapportera att ja, det går att spinna fetvadd, det kan nog tom bli ganska bra om man är lite (läs mycket) mer nogrann än jag var. Frågan är hur kul det är att sticka med, det är ju väldigt ostrechigt, vilket är min generella invändning mot t.ex. bomullsgarner.

Tja, nån gång kanske jag får för mig att spinna upp lagret hemma och då får jag väl svar på frågorna hur kul det skulle vara att sticka i och hur det beter sig efter tvätt. Kanske skulle vara superkul att färga också...?

Nåväl, jag lider ingen akut fiberbrist just nu, men jag bjuder på lite fetvaddspinningsbilder (oj vad svårt det är att fota vitt och lurvigt) för det höga (?) underhållningsvärdets skull!

Fantastiska lördag

I morse när jag vaknade sken solen i mitt inre och i sista sekund bestämde jag mig för att jag för första gången skulle försöka orka med en promenad. Jag bjuder på några bilder från min promenad.

På vägen ligger en kallkälla (nedersta bilden), med vatten så klart och rent att man kan dricka det med kupade händer direkt ur källan. Det är fantastiskt, kallt och friskt och så otroligt lyxigt.

Bakvalen ligger vid pulkabacken, precis intill Ringelskolan, här samlas föräldrar och barn (och säkert en hel del ungdomar kvällstid), grillar och njuter.

Väl inne på samhället långlunchade jag med finaste Ulrika, vi bubblade, pratade och skrattade så timmarna flög iväg. Ulrika jag känner mig lyckligt lottad som får möjligheten att spendera tid med dig, jag tycker så otroligt mycket om dig och jag blir alltid så inspirerad och fylld av glädje när vi ses!

På vägen hem passerade jag en ensam svan som satt på den frusna sjön. Svanar är ett säkert vårtecken, men brukar inte de komma i par?

Dagen avslutade vi i Paradiset, en snabb visit som fyllde mig med ytterligare energi och värme. Här börjar vattnet äntligen tina och snart, snart kommer jag kunna sitta på min brygga och sticka igen!

Hobbyrum?

Mitt hem ser ut som en brokigt blandning av inredningsstilar och med många stationer med mina hobbyprylar. Jag skulle verkligen önska mig ett hobbyrum där jag kunde samla alla saker på en plats, en plats där jag kunde ha en gungstol och sitta i lugn och ro och ett rum där det finns plats för alla de saker som faktiskt fyller min själ, som ull och fibrer. Och kanske en spinnrock...

Jag ser framför mig ett fräscht rum, där var sak har sin plats, ett vitt skåp med glasdörrar fyllt av garner sorterade på färg. Alla mina stickböcker på samma ställe, knappar i genomskinliga burkar, inspirerande tyger. En plats att blocka på utan att behöva oroa sig för att någon ska få en nål i foten.

Hur har ni löst att garnsamlingen tar större och större plats? Var förvarar ni era WIPs? Har ni hobbyrum? Var? Hur ser de ut? Jag vill gärna se bilder för att få förslag på lösningar!

Jag försöker övertala min man om att det skulle vara en fantastisk lösning, problemet är bara att vi inte har något ledigt rum för det utan vi måste i så fall skapa ett sådant. Jag skulle kunna tänka mig en egen liten stuga! Vore inte det superfränt? Men huj vilken dyr lösning.

Trevlig helg!

Jag har varit ute en sväng till stugan och lämnat min man med vänner som ska spendera kvällen där. På vägen hem satte jag på måbra musik högt på stereon (det var nog 6 huvudvärk-månader sen) och sjöng med så jag blev helt fartblind.

Solen skiner fortfarande och klockan är snart halv åtta, det vankas vår och sommaren känns inte alls så långt borta. Kvällen avslutar jag med Bones tätt följt av SCI, ett glas vin och en stickning.

Just nu känns livet fantastiskt. Jag önskar er alla en helg fylld av solsken, ute och i sinnet!

Blonde

Jag stickade några varv på min nästan färdiga Ishbel när jag var magsjuk. Dåligt drag, för jag har stickat fel någonstans och jag vet inte var. I väntan på motivation att sticka baklänges stickade jag Blonde, marsmönstret i stickameras Pulsklubb. Jag stickade efter den engelska översättningen som finns på Ravelry. Stickade med restgarn från min Luna moth på 3,0 mm trästickor.

Eftersom mitt garn och mina stickor var lite tjockare än mönstret och eftersom jag har smala handleder räckte det med tre upprepningar och lite snäll blockning. Det gick åt ca 25-30 gram för båda, min våg har nog gjort sitt verkar det som, har ni några tips på bra och rimligt exakta vågar till ett snällt pris?

Mönstret var lätt att följa och memorera och gick vansinnigt fort att sticka, båda var klara på en stund framför tv i går kväll, och trots att det krävdes lite montering är jag glad och nöjd över ett fint resultat med minimal insats

Det är svårt att fota sina egna händer, så i brist på assistans får ni hålla er tillgodo med ena handen. Om det är någon tröst ser den andra (pulsvärmaren) precis likadan ut! :-)



Maj månads mönster är fantastiska Elin, men här måste man ju kunna virka... Kanske en lagom utmaning för mig?

Spinna med topptyngd slända, försök #2

Efter att ha tagit till mig de fin,fina tips som jag fick på mitt första försök surfade jag runt lite mer på youtube och tittade bla på Spin2weaves bra och pedagogiska filmer som gav mig mod att försöka en gång till. Nu gick det mycket bättre! Jag förstår att förberedelserna är a och o och det gjorde det hela mycket lättare.

På nedre bilden försök #1 och försök #2 sida vid sida för att visa skillnaden.

Oj, oj, oj så fantastiskt roligt det är!! Jag vill veta mer, ge mig tips på hemsidor, böcker, fibrer - ja allt!

Eufori

Idag har jag varit med om en märklig upplevelse. Jag har varit på besök hos en läkare som man kliver in genom dörren och de är nästan som att komma in i någons hem, de 12 etiska reglerna för läkare är bland de första man ser på en anslagstavla just innanför dörren och så fort man kommer in välkomnas man av en glad kvinna som redan vet mitt namn! Åh vad jag kände mig sedd! När doktorn kommer ut tillsammans med patienten innan mig skrattar patienten och tackar doktorn med lovord. Det gav mig en god magkänsla.

Doktorn lyssnade (och då menar jag verkligen lyssnade) och när jag inte visste var jag skulle börja föreslog han att han skulle intervjua. Han klämde, kände, lyssnade, hummade och förklarade. Han visade på plancher, visade nervbanor och utbildade - skulle man nog kunna säga.

Han förklarade hur det fungerar när värk blir kronisk och hur värk kan förflytta sig och breda ut sig. Om varför vissa har ont i ett knä och varför vissa upplever varje dag som att de har blivit påkörda av en bil (eller snarare en lastbil) och hur kronisk värk skapar ett tillstånd som påminner om likstelhet och att de nerver som då hamnar i kläm i nacke och axlar kan ge *trumvirvel* huvudvärk, hjärtklappning och värmevallningar.

Men bäst av allt. Han berättade hur jag ska kunna bli botad. Utan mediciner som kräver andra mediciner som dämpar biverkningarna från den första medicinen. En metod som var så enkel att den var svår att tro på. Men vi provade, och för första gången på väldigt länge var jag ett par timmar fri från huvudvärk, och nästan all annan värk dessutom. Utan att behöva ta en enda tablett. Bäst förklarar jag känslan med ren eufori!

Nu kommer jag att återvända till doktorn ungefär varannan, var tredje vecka i ett tag och jag är övertygad om att det kommer att lösa sig. Doktorn, han säger att han har världens roligaste jobb som får hjälpa personer som trott att de aldrig skulle uppleva lättnad att bli i det närmaste smärtfria.

Första stapplande försök

Oj vad svårt det var, Megan får det att se så lätt ut! Nåväl jag producerade åtminstone något garnliknande tjockt och fluffigt. Här krävs nog en helt del övning! Vad är era bästa tips?

Det kanske inte är så dumt ändå...

När jag trotsade feberyran och gick ut till brevlådan blev jag så otroligt glatt överraskad, där fanns nämligen startkitet som jag beställde från Spinspiration i måndags!

Vackra och smarta förpackningar som fungerar som förvaring och som är återförslutningsbara, sånt gillar jag! Tack för kanonsnabb service!

Jag önskar jag var på väg till stickcafé...

(Sp)Inspiration

Ett tag har jag följt andra som är riktigt duktiga på och som just lär sig att spinna. Jag har egentligen aldrig kännt något behov av den kunskapen, tills Cecilia påbörjade sin resa. Och plötsligt såg jag spinning överallt! Kolla t.ex hos:

Fale artut
Koftan
Dödergök

Så igår, efter att ha varit inne och tittat hos Megan gjorde jag slag i saken och beställde ett kit hos Spinspiration. Idag såg jag till min glädje att Viffla, som är en sann (sp)inspiration har en fantastisk utlottning. Hon lottar nämligen ut egentillverkade, fantastiskt vackra sländor och ull. Ta en titt här!

Konferens

Väl hemma från konferensen. Vilken upplevelse!

Med inställda flyg blev det nattåg i all hast och torsdag till söndag har genererat totalt 12 timmars sömn.

Fantastiskt god mat, otroligt trevligt sällskap, jag har skrattat så jag har träningsvärk i magmusklerna, inspirerats av fantastiska föreläsare som Tina Thörner och Göran Adlén, dansat så jag har ont i fötterna flera dagar senare och jag har inte stickat en maska!

Nu ska jag krypa ner en stund i sängen och lukta på mina barn och vara tacksam över att jag, till skillnad mot så många andra i askmolnets skugga, fått den möjligheten.

Vinnaren är....

Jag slumpade fram vinnaren här, och resultatet blev kommentar nummer 4, ett stort grattis till Miastick!

Jakten på den försvunna remissen

Idag ringde jag igen till det stora sjukhuset för att höra om remissen kommit fram. Det hade den inte. Ringde min vårdcentral; "det finns inga tider du kan bli uppringd på". Ringde växeln och bad att få kopplas in till läkarsekreterarna och fick prata med en kvinna som verkade lite skärrad över att jag ringde till henne.

-Joo, sa hon det är en remiss skriven, i måndags, men den är inte skickad
-Varför inte det, frågade jag (och undrar, i måndags vad är det här?!)
-Den är inte signerad, svarar hon
-Ok, säger jag. Vill du vara snäll och hjälpa mig att reda ut detta? Den första mars träffade jag en doktor som sa att han skulle skriva en remiss. Den är borta. I förra veckan träffade jag ytterligare en läkare som sa att han skulle skriva en remiss. Som aldrig skrevs. I måndags var jag uppe på vårdcentralen och fick förklarat för mig att läkaren dikterar remissen som går till er läkarsekreterare som sedan skriver och skickar remissen. Nu berättar du för mig att den remissen först måste signeras?
-Eh, ja... Och nu finns inte den doktorn här...
-Så den måste alltså signeras av samma läkare som skrivit den, fastän den är dikterad. Sen trycker du på sänd?
-Ja så skulle man kunna säga, svarar hon.

Till slut skickas hur som haver remissen och jag ringer igen till stora sjukhuset och ber snällt att de kollar om remissen kommit in. Får förklarat att det är ungefär två månaders väntetid, att deras läkare först ska bedöma remissen och sedan prioritera den. Sen kallas man efter behov. Jag säger att jag kan komma med kort varsel, att de gärna får notera det någonstans och sköterskan är omtänksam, förstående och pedagogisk.

Jag tror knappt längre att det är sant.

Utlottning

Vet ni?

Jag är trött på att vara arg nu.

Jag vill hellre ge uttryck för den otroliga tacksamhet och värme som jag känner inför alla mina fantastiska bloggvänner i stickvärlden. För att ni inspirerar mig att prova nya saker, hjälper och stöttar mig på vägen och för att era blogginlägg förgyller min vardag.

Därför...

Lottar jag ut numret av Simply Knitting som låg i brevlådan idag, vars blotta närvaro gav mig sinnesfrid. Månadens nummer innehåller två bonustidningar, en med beskrivningar på stickade nallar och dockor och en med en beskrivning på hur du stickar din egen ylleversion av kommande Fotbolls VM.

För att vara med i utlottningen skriv en kommentar till detta inlägg, jag åker på konferens till helgen och kommer hem på söndag morgon, då drar jag resultatet. Alla kommentarer som är gjorda fram till och med säg... lördag 17/4.... är med i utlottningen.

GGGAAAAAAHHHH!

Idag ringde jag till det stora sjukhuset för att höra om de hade fått in min remiss. Dumma dumma mig att jag inte gjort det tidigare. För det finns nämligen ingen remiss. I 7 veckor har jag gått med huvudvärk och väntat på att få en tid för att de ska utesluta att det är något som är fel inne i huvudet och lovats av två läkare att remissen är skickad.

Och det finns ingen remiss.

Ingen från första besöket, ingen från andra eller tredje besöket och ingen från besöket i torsdags. Ringde vårdcentralen "det finns ingen tid som du kan bli uppringd på just nu". Ringde jourtelefonen där ingen svarade. Så jag åkte upp till vårdcentralen, gick in till läkarsekreterarna - krävde ut mina journaler, som visst en läkare måste godkänna att jag får ut? Gick rätt upp på mottagningen och krävde ett svar NU!

VARFÖR FINNS DET INGEN REMISS?!?!?!

Hade det varit en blödning torde ju all denna ilska medfört en kollaps, så det torde ju vara uteslutet då. Hemma hittade jag en kallelse från vårdcentralen med ytterligare en tid till ytterligare en läkare jag aldrig träffat. Nu får det vara nog!

Ringde till smärtspecialisten jag fått rekommenderad och fick världens bästa bemötande. Och en tid redan nästa vecka. Superbra bemötande fick jag föresten ifrån det stora sjukhuset också.

Jag vill inte att min blogg ska handla om min huvudvärk. Kanske borde jag byta namn till honmedhuvudvark istället. Men vissa saker måste man bara få skriva av sig. Typ:

GGGGAAAAAAAAAAAHHHHHH!

Är det nån som minns Kelis "I hate you so much right now"? Där hon i refrängen sjunger just;

"I hate you so much right now AAAAAAAHHHHHHHHHHHHH!"

Sen tittade jag nederst i posthögen, där låg Simply Knitting. Dagens räddare i nöden. Nu känns allt lite bättre. Jag ska klappa garn en stund innan jag åker och hämtar barnen. Det kan man inte bli annat än glad och harmonisk av.

Vårmarknad och mys i slalombacken

I helgen har det varit vårmarknad i Arvidsjaur. Oftast snöar det ordentligt, men igår var det fantastiskt vacker väder och vi vågade oss ut och hejjade på folk man inte sett på hela vintern och köpte på oss en massa delikatesser som rökt regnbåge och renkorv. Innan vi for hem köpte vi med oss Thai-mat från Somdee och hennes tjejer som vi kalasade på hemma. Det enda garnståndet som fanns gick jag målmedvetet förbi.

I morse vaknade vi tidigt av solens strålar genom fönstret. Vi packade väskan och for upp på Vittjåkk med kaffetermos och bullar. Barnen åkte pulka och lekte i lekparken och vi satt på ett renskinn och njöt av solen och livet.

Varje år som vi är där tänker jag att nästa år ska jag lära mig att åka slalom, eller åtminstone nyttja de fantastiska längdskidspåren som finns där. Min vinter har varit värdelös ur den aspekten. Jag har inte stått på skidorna en gång i år, vi har knappt varit ute med skotern och bara varit i stugan och bastat nån gång och allt det pga den här förbannade huvudvärken.

Men den här helgen har faktiskt varit helt ok, jag har mått mycket bättre, orkat mer och inte haft lika ont i huvudet. Jag hoppas att det håller i sig och att det är på rätt väg!! Jag bjuder på lite bilder från dagens utflykt.

Tänk att jag äntligen blev bönhörd i min längtan efter våren!

Påskhelg i Ivalo

Påskhelgen spenderades i Ivalo, ett litet samhälle ca 40 mil norr om Haparanda där det bor drygt 3000 personer. Där är min pappa född och uppväxt och en stor del av min släkt bor där. Ungefär två gånger per år åker vi dit och alltid över påsk, då bor vi hos min farmor och farfar i ett stort rött hus i en by utanför samhället. Huset ligger just intill älven och på sommaren kan man höra vattnet brusa från farstubron.

1945 i Lapplandskriget brände tyskarna ner större delen av samhället, det här är en bild från wikipedia av hur staden såg ut efteråt;

På vägen upp till Ivalo passerar man Rovaniemi, där bor några kändisar; Lordi som vann Eurovision med sin Hard Rock Hallelulja och gjorde Finland historiska. Men mest känd är nog Tomten. I Santa Park är det jul året om och det är en attraktion väl värd ett besök. Men man behöver gott och tid och så är det ganska saftiga priser.

Just den här påsken var regnig. Men, det gjorde inte så mycket, vi gjorde spännande utflykter ändå. Som en tripp till Siida. Där spenderade jag en förmögenhet på böcker och inspiration. Jag köpte bl.a en bok om de finska nordsamiska dräktskicket.

Min släkt tillhör Enare-samerna och min tanke är att jag så småningom ska sy upp koltar till mig och mina barn. Men först behöver jag djupdyka i traditionerna. Så här ser min kolt ut;

I en av böckerna jag köpte skrivs det mycket om stickade vantar. Stickning är egentligen inget traditionellt samiskt hantverk, ull var en bytesvara men så småningom upptäckte man de överlägsna fördelarna med stickade ullvantar. Här är exempel på traditionella finska nordsamiska vantar;

Visst är de vackra? Alla vantarna kommer ifrån olika områden och det är skillnad på man och kvinnovantar. Jag tycker att det är kul att se de norska och de ryska influenserna också!

Jag stickar också!

Jag har påbörjat en Ishbel, igen. Den är ju superfin och jag har provat lite olika garntjocklekar, från zauberball till nu när jag använder ett gammalt traderafynd i arantjocklek och nu hoppas jag på att det blir tredje gången gillt eftersom mina tidigare försök inte överlevt froggning.

Det är bara det att den talar inte till mig. Lockar inte när jag gör annat. Och jag tycker att den är rätt tråkig! Det måste vara nåt fel, speciellt när jag hör andra som blir som besatta av mönstret och stickar sjal efter sjal. Vad är det jag missat?

Jag surfar runt i alla eras bloggar och ser med avundsjuka på hur våren sprider sig över landet. Jag läser om hur ni tar eftermiddagslur i hängmattan och om fantastiska äventyr i naturen och hur de första tappra krokusar och narcisser tränger igenom jordlagret. Här har det tinat mycket, vi har faktiskt torra vägar nu. Men, om jag tittar ut genom fönstret ser jag det här.

Våren, vart är du?

Nåja, när jag bodde utomlands fick jag ett förslag på hur det kommer sig att skandinaviska kvinnor är de vackraste i världen. Jo, vi är ju djupfrysta halva året! Se där! Jag tycker om vintern, men här har inte snön töat ordentligt till skolavslutningen. Det har sina nackdelar att bo i de djupaste kallaste norrlandsskogarna.

Tack (och varning för 100% garnfritt inlägg)

Tack, tack, tack för alla underbara och uppmuntrande kommentarer. Jag är glad och rörd att så många engagerar sig. Och bestört över att så många upplevt samma sak som jag.

Igår när jag kom hem var jag ledsen, sen blev jag jättearg. På http://www.smartguiden.se/ kan man ställa frågor till erfarna läkare för att få tips och råd till hur man bör gå vidare. Så jag skrev ett brev, frågade om det läkaren sagt var rimligt, om min huvudvärk var en naturlig del av min fibromyalgi (en diagnos som jag har sedan tidigare) och om man verkligen kan ha en "smygande depression" som orsakar värken. Underbara Björn Bragee som är en av Sveriges mest erfarna smärtspecialister svarade mig samma kväll.

Nu har jag fått tips och råd hur jag kan gå vidare, vad jag rimligen kan begära och en bekräftelse på att jag inte är vansinnigt fel ute. På måndag kommer jag ta kontakt med en privat specialist som finns i min närhet och hoppas på att jag kan få en second opinion och/eller hjälp att hantera huvudvärken. Och jag kommer att begära ut mina journaler från vårdcentralen, för att få en möjlighet att bestrida en eventuell felaktig diagnos och för att kunna ta med mig vad som redan är gjort.

Idag har jag kontaktat verksamhetsschefen för den vårdcentral som jag tillhör, eftersom jag inte fick något svar har jag skrivit ett brev. Om att känna sig kränkt och överkörd på vårdcentralen. Om att det är rättsvidrigt att inte ta patientsekretessen på allvar. Om att bli så nonchalant bemött vid flera tillfällen att jag ifrågasätter den värdegrund som de bygger sin verksamhet. Om att jag har laglig rätt till en stadigvarande vårdkontakt och ett värdigt bemötande med mitt bästa i åtanke i alla skeden i livet. Och att jag kommer att gå vidare till patientnämnden.

Jag gör det både för att få rätt hjälp själv, men också för att jag orkar och kan. För att det finns så många människor som inte blir arga och handlar - utan för att det finns så många som ger upp och lider i det tysta. Vården finns till för patienterna. Mitt landstings fem etiska principerna är följande;

- livets okränkbarhet
- självbestämmande
- rättvisa
- sträva efter det goda
- undvik det onda

Ur landstingets eget material om den etiska värdegrund har jag saxat följande;

1. Människa & patienten är unik, har lika värde, är aktivt skapande, tar ansvar för sitt handlande


2. Livet, självbestämmande och integritet ska alltid respekteras


3. Fysiska, psykiska, sociala, kulturella och andliga behov ska tillgodoses


4. Ledstjärnan ska alltid vara att
   - bota - lindra- trösta

Generella riktlinjer för hantering av klagomål, klagomålshantering, inom Norrbottens läns landsting har sin utgångspunkt i Socialstyrelsens föreskrift SOSFS 2005:12 och gäller i detta fall klagomål från patienter/närstående. I dessa riktlinjer finns bl.a att läsa;

• Ta alla klagomål på allvar. Patienter/närstående har alltid rätt att uttrycka sina åsikter. De har även rätt att bemötas med respekt när de framför klagomål.
  


• Patienternas upplevelse är alltid rätt. Patient/närstående hjälper oss att utifrån deras insyn och upplevelser bedöma hur bra vi utför våra uppdrag.

Utan patienten skulle det inte finnas några arbeten inom vården. De skulle vara överflödiga. De allra flesta som arbetar inom vården gör det för att de har en genuin vilja att hjälpa andra. Att göra livskvaliteten så god som möjligt för så många som möjligt. Och de allra flesta som arbetar inom vården gör ett hästjobb. Men, allt för ofta möts man av ovärdig behandling, omänsklig kyla och kränkande handlingar.

Därför kräver jag min rätt. För alla de som inte orkar...

Om människovärde

I väntrummet går klockan långsamt, eller om det var tiden. En äldre kvinna väntar på att ta blodtrycket, hon tittar på klockan åter och åter igen. Hon verkar ha bråttom någonstans. Hon rycker i dörren till lab och frågar om hon är bortglömd men får ingen hjälp där. En liten pojke med lockigt hår och stjärnor på tröjan knackar på akvariet och ropar på fiskarna. På tv pratar man om att påsken är den tid då svenska folket äter mest godis och att vi äter mest smågodis i världen.

En kvart senare ropas mitt namn upp och jag ser ryggen på en lång man i vit rock som rusar mot ett rum. Han sitter redan ner när jag kliver in i rummet.

- Du går med långa steg, säger jag för att lätta upp stämningen.
- Jag måste ju tjäna in tid, säger han, jag har trettio minuter för varje besök och nu är jag redan sen, säger han och tittar på klockan.

Tystnaden breder ut sig i rummet. Endast klockans tickande hörs. Bakom doktorn står en rad böcker med avskräckande titlar. Telefonen ringer och till min förvåning svarar han. Han diskuterar en patient som skall ha palliativ vårdplanering. Sen kommer han åter till mig.

- Jaha...? Trevar han.

Jag försöker börja berätta. Vart jag och den tidigare läkaren slutade. Om huvudvärken som får mig att svimma. Om att vara 26 år och inte orka gå ut med barnen och åka pulka för att kroppen säger ifrån.

Telefonen ringer igen. Han svarar. Pratar om prover som skall förvaras i kylskåp. Det knackar på dörren och den tidigare patienten står utanför tillsammans med en sköterska. Han pratar fortfarande i telefon. När han lägger på öppnar han dörren och ger kvinnan utanför instruktioner i korridoren. Han kommer tillbaka till mig och tittar in i datorskärmen.

- Jaha, du är deprimerad alltså.
- Nej jag har ont, försöker jag.
- Ja, det kan bli så när man är deprimerad, säger han.
-Nej, börjar jag och han avbryter.
-Proverna visar ingen avvikelse, vi kan inte ta fler prover nu. Vad jobbar du med?
-Jag är arbetsförmedlare
-Trivs du?
-Jag älskar mitt jobb, svarar jag
-Mmh, säger han. Hur har du det hemma då?
-Ursäkta? Frågar jag.
-Mmh hemma, fortsätter han. Jag förstår att det måste kännas jobbigt för dig att vara en
b-ö-r-d-a både på jobbet och hemma. Jag tycker du ska börja äta antidepressivt.
-Jag vill inte ha antidepressivt, svarar jag. Jag vill veta vad som är fel på mig.
-Det är inget fel på dig, svarar han. Du måste helt enkelt lära dig att leva med det här. Jag önskar att jag kunde säga att du har cancer. Sånt kan vi iallafall bota.

Han har fortfarande inte ens mött min blick. Telefonen ringer igen och han svarar. Jag tänker att jag borde resa mig upp och gå. Att läkaren borde ha tid för mig på den tid som jag bokat. Men jag reser mig inte. Går inte. Säger inte ifrån. Han avslutar samtalet, tittar på klockan. Blir sjukskriven en månad till. Läkaren säger att försäkringskassan mest troligt inte kommer att godkänna min sjukskrivning. Han skriver ut nån medicin som han tycker att jag ska prova, som ska hjälpa både mot smärtan och depressionen. Jag orkar inte protestera denna gång.

Gråter hela vägen till bilen. Ringer min man och frågar om han tycker att jag är en börda och säger att jag förstår om han vill lämna mig, han säger att jag är dum. Jag kommer hem och gråter fram till middagen. Gråter hela kvällen när barnen lagt sig.

Sen blir jag A-R-G.