En kvart senare ropas mitt namn upp och jag ser ryggen på en lång man i vit rock som rusar mot ett rum. Han sitter redan ner när jag kliver in i rummet.
- Du går med långa steg, säger jag för att lätta upp stämningen.
- Jag måste ju tjäna in tid, säger han, jag har trettio minuter för varje besök och nu är jag redan sen, säger han och tittar på klockan.
Tystnaden breder ut sig i rummet. Endast klockans tickande hörs. Bakom doktorn står en rad böcker med avskräckande titlar. Telefonen ringer och till min förvåning svarar han. Han diskuterar en patient som skall ha palliativ vårdplanering. Sen kommer han åter till mig.
- Jaha...? Trevar han.
Jag försöker börja berätta. Vart jag och den tidigare läkaren slutade. Om huvudvärken som får mig att svimma. Om att vara 26 år och inte orka gå ut med barnen och åka pulka för att kroppen säger ifrån.
Telefonen ringer igen. Han svarar. Pratar om prover som skall förvaras i kylskåp. Det knackar på dörren och den tidigare patienten står utanför tillsammans med en sköterska. Han pratar fortfarande i telefon. När han lägger på öppnar han dörren och ger kvinnan utanför instruktioner i korridoren. Han kommer tillbaka till mig och tittar in i datorskärmen.
- Jaha, du är deprimerad alltså.
- Nej jag har ont, försöker jag.
- Ja, det kan bli så när man är deprimerad, säger han.
-Nej, börjar jag och han avbryter.
-Proverna visar ingen avvikelse, vi kan inte ta fler prover nu. Vad jobbar du med?
-Jag är arbetsförmedlare
-Trivs du?
-Jag älskar mitt jobb, svarar jag
-Mmh, säger han. Hur har du det hemma då?
-Ursäkta? Frågar jag.
-Mmh hemma, fortsätter han. Jag förstår att det måste kännas jobbigt för dig att vara en
b-ö-r-d-a både på jobbet och hemma. Jag tycker du ska börja äta antidepressivt.
-Jag vill inte ha antidepressivt, svarar jag. Jag vill veta vad som är fel på mig.
-Det är inget fel på dig, svarar han. Du måste helt enkelt lära dig att leva med det här. Jag önskar att jag kunde säga att du har cancer. Sånt kan vi iallafall bota.
Han har fortfarande inte ens mött min blick. Telefonen ringer igen och han svarar. Jag tänker att jag borde resa mig upp och gå. Att läkaren borde ha tid för mig på den tid som jag bokat. Men jag reser mig inte. Går inte. Säger inte ifrån. Han avslutar samtalet, tittar på klockan. Blir sjukskriven en månad till. Läkaren säger att försäkringskassan mest troligt inte kommer att godkänna min sjukskrivning. Han skriver ut nån medicin som han tycker att jag ska prova, som ska hjälpa både mot smärtan och depressionen. Jag orkar inte protestera denna gång.
Gråter hela vägen till bilen. Ringer min man och frågar om han tycker att jag är en börda och säger att jag förstår om han vill lämna mig, han säger att jag är dum. Jag kommer hem och gråter fram till middagen. Gråter hela kvällen när barnen lagt sig.
Sen blir jag A-R-G.
Men fy! Alltså man blir ju mörkrädd för dagens sjukvård, att de inte har tid för sina patienter, det är ju för deras/våran skull de finns! Sen var det ju väldigt ohyfsat att svara i telefonen när du var där, så gör man inte.
SvaraRaderaMan måste tydligen vara frisk för att vara sjuk, orka bråka sig till den hjälp man behöver. Det har jag fått uppleva själv. Min man skulle knappt ens få komma till HC en gång när han var dålig, men när vi väl var där tog det 5 minuter innan de skickade honom med ambulans till akuten.
Hoppas du orkar kämpa för att få hjälp och att du får träffa en vettig läkare! Många kramar!
(Stickmarkörerna är på G, glömde dem när jag åkte till pappa, men jag ska försöka få dem på lådan i morgon när jag kommer hem.)
Du är inte den enda som blir arg! Det blir jag också när jag läser det här!! Så långt ifrån det sätt jag hoppas och tror att vård bedrivs på.
SvaraRaderaHoppas du får komma till en läkare som tar dina symptom på allvar och att du får reda på vad det är som är fel!
Hälsosammare att bli Arg än Ledsen! Men så nonchalant att svara i telefonen så där...
SvaraRaderaDet slår mig att många har svårt att lyssna på saker som är svåra att förstå... Om man har brutit benet eller har skurit sig är det lättare. Det är svårt att hitta rätt person, en som orkar intressera sig, finns det någon som du kan få tips om en sådan person av?
Jag blir ledsen med dig och arg för dig och för alla som bemöts sådär!
SvaraRaderaBörjar jag skriva om allt jag tänker på så blir det lååångt så jag nöjer mig med att säga att du kan omöjligt vara en börda någonstans alls och det var för djävligt att han sa så! Även om han inte hade tid att lyssna hade han inte rätt att säga så!!!
Kram!
(Jo, du skriver väldigt fint, vet du det?)
Det som är så synd är att man inte blir ARG när man sitter där. Hade telefontid med min läkare morse.
SvaraRadera-ja hur var mina prover.
-tja (på brusten tyska) kommer inte åt de computer.. Jag skriver ut provsvaren och skickar dem till dig. Ha det så bra och kämpa med vikten
-Men jag behöver...
-Ja det ordnar jag
Hum jag undrar fortfarande vad det är han ordnar.. Hoppas att det är det jag behövde.
Kram...
Men... för... helvete! Nu blir jag också ARG. Såklart. (Jag kommer att svära en del i den här kommentaren. Den som har problem med det ska nog läsa en annan kommentar) Vilken jävla idiot! Det är ju han som har problem med jobbet - inte du. Hoppas du blev så jävla arg att du klarar att kräva en ny tid eller så för hjälp behöver du ju, men inte av den här sönderstressade mannen som glömt vad hans yrke ska handla om. Visst önskar man att ilskan kom där och då, så man kan kräva "Hallå! Det här är MIN tid och inte din. Du får prata depression med din egen läkare tack" ...men det gör man ju inte. Inte jag i alla fall. Jag blir också arg hemma.
SvaraRaderaSedan blir jag ARG igen när antidepressivt ses som sockertabletter och skrivs ut till höger och vänster utan åtskiljning. Jävla hyckleri!
Man kan inte skicka kramar över nätet, men jag gör så gott jag kan! Här kommer den varmaste variant jag har: KRAM!
Hej! Ger inte upp och var inte räd att sätta läkare på sin plats oavsätt att det kan kännas histerisk dumt under den stunden...för vet du vad det kvittar vad de tänker om detta...det är du som räknas.....
SvaraRaderajag personlig har dunkat näven i bordet vid flera tillfället ...bara för att få upmärksamhet...jag ger inte ett skit ( ursäkta !)vad de tänker om mig....om det är det som krävs...so be it!
Sök och kräv ny läkare tills du får någon som vill och är kunnig att ger dig någon diagnos...
Jag hjärtlig råder dig även testa akupunktyr... du skulle vara förvånad till vad det kan hjälpa !Själv har provat...det kan bota mycket elende!
Kram och ger inte upp ,kämpa även om orken kan vara liten!
Vad trist att läsa hur du blivit bemött. Men det är väl vården i ett nötskal. Ingen tid, inget genuint intresse. Bara så många som ska hinnas med som möjligt. Man ser inte, hinner inte se, den enskilda människan. Det är besparingar hit och besparingar dit. Och allt detta drabbar patienter OCH personal. Många är sjuksköterskor som jag träffat som inte orkar mer, inte vill mer, för kraven på effektivitet och kostnadsmedvetenhet är så höga att de inte hinner ge människan tid. Inte hinner engagera sig. Inte hinner vare sig bry sig om eller orka med sina patienter. Vi är många som kommit i kläm i systemet. Jag hoppas att du hittar en läkare som har kraft och ork samt empati nog för att kunna engagera sig i dig. Jag hoppas verkligen. Stor "ge inte upp" kram. Ylvasvea
SvaraRaderaArg är bra! Bättre än ledsen. Fy faaaan, vilken läkare. Man måste tydligen vara frisk för att vara sjuk för att orka bemöta sådan... ovärdighet. Försök stå på dig. Tycker du det är svårt be om hjälp från någon som står dig nära. Annars kan du nog bara skicka ut en önskan på din blogg så är vi flera stycken som står bakom dig!
SvaraRaderaJag säger bara "tjära och fjädrar"!
Stor kram på dig!
Blir ledsen när jag läser om ditt hemska bemötande hos läkaren. Hoppas du har ork och kraft att hitta en annan läkare och att du får må bättre.
SvaraRaderaSkickar dej en STOR KRAM!! Kämpa på!
Nej men fina söta, fy vilken hemsk upplevelse!
SvaraRaderaSå där får det ju inte gå till!
Jag tror inte någon som känner dig och som har dig i sitt liv ser dig som en börda - tvärtom!! Man mår bra i din närhet, det har jag ju märkt på de stunder vi umgåtts. KRAAAAAM på dig, fina!
Vilket svin! Den som sa att det var han som har problem på jobbet har alldeles rätt. Finns det ingen annan läkare du kan gå till. Jag blir så arg när jag läser detta. Tack och lov har jag en jättefin läkare och har inte blivit utsatt för något liknande av honom. Din läkare *lyssnade* ju inte ett ord på vad du sa, och att svara på telefon och hålla på med andra patienter under din stackars halvtimme var det värsta jag har hört!!! Du hade all rätt att bli arg och jag önskar du hade sagt ifrån. Det hade jag gjort! Allvarligt.
SvaraRaderaJag baxnar! Tänk om du hade haft en bandspelare med dej, så du kunde bevisa vad han sa (eller rättare inte sa till dej utan till alla andra). Det har man ju givetvis inte, men nog skulle det behövas många gånger, för det är ju mer regel än undantag att inte våga stå för vad man gjort eller sagt. Jag hoppas verkligen att du får komma till en annan läkare som ser DEJ! Vore det möjligt skulle vi som läser din blogg gärna följa med som stöd nästa gång, iaf jag. Vilken syn det skulle va om du kom med ett 15-tal uppretade kvinnor i släptåg;) Då skulle det nog låta annorlunda, eller vad tror du?
SvaraRaderaJag hoppas du orkar stå på dej! Kram //anette
Så där har jag hållit på sen år 2000. Och varje gång dom skickar mig till psyk, säger även dom att det inte är något. "Lite deprimerad bara. Här har du piller" Piller som jag sen inte hämtar ut. För det är mer än så och jag vill inte äta felordinerade mediciner.
SvaraRaderaOm man har så ont att man inte kan gå, då är man fan inte bara "Lite deprimerad"!