Om sjukvård och FK (varning för långt och garnfritt inlägg)

Jag hoppas innerligt att jag aldrig någonsin igen behöver skriva ett inlägg i sådan ilska och frustration som jag har kännt när jag varit i kontakt med sjukvården och försäkringskassan. Det gör mig vansinnigt arg att det är när man är som mest utsatt och som mest sårbar som man behöver ha kraft att stå på sig. Och det skrämmer mig, för jag vet att det är så många som inte orkar, som inte vågar och så många som inte kan för att reglerna är så svåra och så snåriga att tolka.

Jag läser tidningarna om skandal-läkare som bara byter land och fortsätter förstöra människors liv. En person som står mig nära blir så misshandlad i vården att det idag är svårt att avgöra om hennes problem beror på de ursprungliga problemen (som är felbehandlingsorsakade) eller om det är medicinen som skrivs ut så lättvindigt och utan kontroll.

Jag har tidigare skrivit om hur lättvindigt antidepressivt och annan psykofarmaka skrivs ut, utan uppföljning och utan kontroll. Jag har sett friska människor bli psykotiska av "ofarliga" tabletter. Jag vet att denna typ av medicinering hjälper massor av människor som är i behov av den, jag hoppas att ingen missförstår det. Problemet är bara att den skrivs ut som ett universalbotemedel till människor som inte behöver den. Och utan någon som helst uppföljning.

Jag har haft tur i oturen som hittat en läkare som lovar att inte ge upp och som inte utsätter mig för risker med mediciner som jag inte behöver. Jag är utrustad med mycket skinn på näsan och för att göra en lång historia kort kan jag berätta att det har löst sig med försäkringskassan. De har gått från att inte kunna hjälpa mig alls, till att kanske kunna ge beslut i augusti till att ha bett om ursäkt och ha fattat beslut och betalat ut pengarna. Jag har varit välsignad att till slut få prata med någon som talar samma språk som mig, som lyssnat på vad jag sagt. Men jag vet också vad det beror på, att jag varit tjatig, inte gett med mig, läst på om mina rättigheter, varit paragrafryttare och ändå varit så trevlig jag bara kunnat.

Känslan som finns kvar när allt är över, är att jag är rädd att vi har ett socialförsäkringssystem som utgår ifrån att alla är lata lögnare som vill bli försörjda av staten.

Jag är ändå i en bättre sits än de allra flesta som är i kontakt med försäkringssystemet. Jag har kvar min arbetsförmåga och behöver tillfälligt gå ner i arbetstid, jag har en man som kan försörja mig om det blir riktigt illa. Mina barn behöver inte gå och lägga sig hungriga på kvällen oavsett om min arbetsgivare drar nästan hela min lön. Det betyder inte att jag kommer att bli vräkt. Mina barn behöver inte dela på sina ytterkläder, de behöver inte frysa för att vi inte har råd att värma dem. Jag har en arbetsgivare som tror på mig och som stöder mig i hela min rehabiliteringsprocess. Jag har ett arbete.

Det är det som får mig att vilja stånga huvudet blodigt. För de berättelser som jag hör när jag berättar, bekräftar mina värsta rädslor. De mail jag får, de kommentarer som ni gör bekräftar mina misstankar. Det är det som gör mig så ledsen, som fyller mig med sådan vanmakt. Att det just nu, i detta nu finns andra som har just den problematiken. Att andra misshandlas i vården, felbehandlas, inte tas på allvar och görs sjukare.

Det gör mig uppriktigt sagt skitförbannat att 11% av den svenska befolkningen lider av kronisk utbredd smärta och att ytterligare 24 % av den svenska befolkningen lider av smärta antingen till och från eller begränsat till ett område och att just smärttillstånd är den vanligaste anledningen till att folk söker till primärvården. Trots det ingår inte smärta som sådan i läkarprogrammet idag. Och då kan ni ju föreställa er hur mycket kommunikativa och beteendevetenskapliga kurser som ingår.

Jag önskar att jag hade kunnat leverera en lösning vackert paketerad men tyvärr är det inte så enkelt. Jag vet att det finns eldsjälar inom sjukvården och även på försäkringskassan. Jag vet att de allra flesta gett sig in i sådana yrken med en ambition att tillföra något till mänskligheten.

Jag önskar bara att det vore så tryggt att man kunde utgå ifrån att, när jag söker vård kommer jag att träffa en kompetent person som remitterar mig vidare om min problematik ligger utanför dennes område och att jag kan utgå ifrån att jag, om jag behöver komma i kontakt med socialförsäkringssystemet att man kommer att utgå från mina individuella förutsättningar och bemöta mig med en värdegrund som baseras på de mänskliga rättigheterna. Tyvärr är det inte så.

Min läkare finns här, han tar emot patienter från hela landet och oftast går det bra att komma dit utan remiss. Han har skrivit flera böcker om smärta och kronisk värk bl.a Smärtans labyrint (ISBN 91-630-4240).

Jag vet att många som är i min sits googlar för att försöka hitta någon som upplevt något liknande som sig själv och därför kommer jag så småningom att tagga alla mina relaterade inlägg med huvudvärk så att de finns på samma plats om det kan hjälpa någon annan. Jag vill också tipsa om denna sida.

Tack till alla er som gett mig stöd och mod att fortsätta fastän jag ibland velat ge upp!