Min mormor var en fantastisk och speciell kvinna. På många sätt och vis. Ju äldre jag blir desto mer uppskattning känner jag för den kvinna som präglade mitt liv på fler sätt än jag någonsin kan beskriva. Jag önskar att jag hade fått ha henne med mig i livet, där jag är nu.
Min mormor var oerhört kreativ, hon skapade i tyg, garn, trä och plast. Det mest otänkbara materialet blev till vackra saker i hennes händer. Och hon samlade. Vi har kastat (svindlande tanke) och gett bort 1o0-tals påsar med garn, tyg och annat pysselmaterial som det helt enkelt inte fanns plats för någonstans.
Min mormor blev sjuk då hon förlorade sin äldsta son. Hon sjönk in i en tidig demens och kunde tillslut varken känna igen make, barn eller barnbarn. Men hon hade också sina fina och klara stunder. Som den gången när jag kom hem och berättade att hon skulle få sitt första barnbarnsbarn och hon verkligen förstod!
Ett par veckor senare ringde de från hemmet och bad oss komma dit. Vägen dit har aldrig varit så kort, det var som om vindarna ledde mig åt rätt håll och en kort stund efter att jag kommit fram tog min mormor sina sista andetag. Jag höll hennes hand och räknade sekunderna tills hon var borta. Det är på dagen fem år sedan idag.
Min mormor fattas mig så ofta, hon är med mig i varje stund. Idag skriver jag inte om stickning, fast varje maska jag gör egentligen är en hyllning till min älskade mormor, hon som sjöng långsamhetens lov.
Idag minns jag min mormor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar