Februarimuddar och total röstvila

På röstfronten intet nytt. Det är konstigt det här med tystnad. Ett par dagars ofrivillig tystnad påverkar själen, får mig att tänka till. När jag inte kan dela mina tankar med någon annan måste jag besvara mina egna frågor. Och det är inte för inte som jag tänker att min kropp har strejkat en del på sistone, och att röstbortfallet är ett sista desperat försök av min kropp att få ett ånglok som aldrig stannar att åtminstone sakta ner.

Jag funderade på vad jag tycker är riktigt roligt idag när jag lagade mat. Slow food, en viltgryta som småputtrade i timmar - medan mannen och barnen gjorde roligare saker utan mig. Jag tycker livet är komplett när jag står på en fjälltopp med solen i ögonen och naturens storslagenhet får mig att vilja knäböja.

Jag älskar livet när jag får äta middag med goda vänner som jag älskar och uppskattar. Jag njuter av att höra mina barn skratta. Och jag skrattar högt när jag tänker tillbaka på min fyraårings kommentar igår när vi gick ut från restaurangen som vi ätit på i Jokkmokk;

- Mamma, man måste vara försiktig, man vet aldrig vart tjuvarna finns, det kan vara vem som helst.

-Ok, vad skulle tjuvarna ta då?

-Dig!

-Mig?

- Ja, de kanske tycker att du är en snygg tant och vill tjuva dig.

Jag tycker om att sjunka ner i soffan med en stickning eller en bra bok. Stickningen mest kanske. Och jag tycker om att umgås med andra. Men det är som att livet kommer emellan och när jag kommit hem från jobbet och barnen fått mat är det dags att krypa isäng och så går veckorna en efter en. Inte så konstigt kanske, att man känner sig tom, när det är som att tiden aldrig räcker till och när man alltid planerar för framtiden och glömmer leva i nuet. Jag måste göra mer av de saker som fyller mig med energi.

Jag har stickat klart februari-muddarna Augusta, de är stickade med 2,25 stickor och kampes tvåtrådiga i en plommonfärgad nyans. Jag gjorde 13 repetitioner innan tummen, stickade tummen med i-stickad tråd istället för att lägga upp nya maskor och avslutade med 1x1 resår i toppen för att göra dem lite bekvämare. Det var en bekymmersfri stickning, men jag längtade efter att de skulle bli klara så jag fick påbörja något annat. Startitis, någon?

Jag tackar blogger för den funky bildlayoten!